Historien bakom föreställningen
Thầy-pagoden, Từ Đạo Hạnh och vattendockteaterns rötter
The Quintessence of Tonkin är inte påhittad spektakelkonst – den växer fram ur en verklig plats och en verklig tradition. Här är historien den bygger på, och varför platsen spelar roll.
Check dates and availability ↗En föreställning bunden till sin plats
De flesta stora turistföreställningar skulle kunna sättas upp var som helst; den här skulle inte kunna det. Den ligger vid foten av Thầy-berget intill Thầy-pagoden (Chùa Thầy), en av Vietnams äldsta buddhistiska pagoder, och den hämtar sina teman direkt från den platsen – pagodens andliga liv, legenderna som är knutna till den och jordbruksbygden runt omkring. Scenografin är inte en kuliss vald för sitt utseende; den är själva källmaterialet.
Munken i centrum
Thầy-pagoden förknippas med Từ Đạo Hạnh, en munk från 1000- och 1100-talet vars historia löper genom vietnamesisk buddhistisk och folklig tradition. Han hedras vid pagoden, och i folklig tradition kopplas han också till vattendockteatern – den dockkonst som framförs på en vattenyta och som utvecklades i byarna i Röda flodens delta. Den kopplingen är anledningen till att en föreställning byggd på en vattenscen, på just denna plats, har en logik som en generisk gala aldrig skulle ha.
Water puppetry, briefly
Vattendockteater (múa rối nước) är en nordvietnamesisk folklig konstform som är flera hundra år gammal, där dockförare står midjedjupt bakom en skärm och manövrerar figurer över vattnet med nedsänkta stänger och trådar. Den växte fram ur deltans översvämmade risfält som byunderhållning och är fortfarande en av regionens mest säregna traditioner. The Quintessence of Tonkin skalar upp den intima byformen till ett fullskaligt friluftsspektakel utan att överge sina rötter.
The countryside it depicts
Bortom pagodens andliga berättelse handlar föreställningen egentligen om rytmen i norra Vietnams landsbygd – Bắc Bộ, eller Tonkin, i titeln: risodling, fiske, uppvaktning, festivaler. Att framföra mycket av detta med lokala bönder i stället för en professionell trupp är ett medvetet val, och det är vad som hindrar vardagsscenerna från att tippa över i vykortsklichéer. Du ser en plats framföra sig själv.
Varför historien hjälper dig att njuta av den
Du behöver inte något av detta för att bli berörd av föreställningen – den fungerar som rent skådespel – men lite kontext skärper den. Att veta att vattenpaviljongen som reser sig ur scenen påminner om sjöpaviljongen vid det verkliga templet i närheten, att vattendockornas form började i risfält som de på scenen, och att många av artisterna är bybor från trakten förvandlar sextio vackra minuter till något med rötter. Det är skillnaden mellan att se en föreställning och att se en plats berätta om sig själv.